sofienb

Vi har åkt på årets influensa. Och den var ihärdig. 5:e veckan vi är inne på nu. Har hört att sjukvården anser att den är värre än på flera år. 

Först fick jag hosta och täppt näsa. 

Sen åkte tjejerna på feber och sedan hosta och snor. Vincent klarade sig 2 veckor sen från ingenstans kom feber, hemsk hosta, slem i halsen och snor.  Sen till och från i 3 veckor till har vi varit dåliga... bara vissa dagar då vi varit friskare... 

ringt 1177 typ 5-6 ggr då Vincent fick tufft med andningen och febern steg till  40 grader vid några tillfällen. Vi har varit på akuten för att utesluta rs och till vc för att inhalera ventolin 2 ggr. 

Är extra nojig när det gälle honom. Lillprins. 

Konstigt det där. Jag älskar mina barn något fruktansvärt, helt gränslöst. Men ändå skiljer det sig åt. Jag älskar ingen mer eller mindre. Men olika. Jag skulle gå genom elda för alla 3 vilken sekund som helst och ingen är jobbigare än den andre, utan de är alla små monster emellanåt. 

Men som med Freya. Vår första, som vi längtade och kämpade för henne. För det där plusset som lös med sin frånvaro i nästan 3 år. 

När vi gick från inget barn till 1 barn. 

Man tror man förstår, men inte förens det där barnet är ute och man håller det i famnen förstår man känslan, den är så svår begriplig, men känslan av att man kan göra allt och ännu mer för denna lilla. Freya kommer alltid vara vår första, hon vi väntat som längst på, hon som aldrig var någon självklarhet. Men ändå kom och vände upp och ner på hela min värld och liksom visade vad livet verkligen var, allt fram till henne känns inte alla lika viktigt. Ibland kan jag titta på henne och vilja gråta för att jag är så glad att hon finns. Hon är min speciella stjärna.

Thea är vårt mellanbarn, också långt ifrån självklar, även hon tog tid... 6 månader av försök med vetskapen om att Freya kanske bara varit 1 på miljonen, vi vet ju att vi inte är helt 100 kompatibla och både Johan och jag har på papper lättare att få barn på varsitt håll än ihop då våra kroppar liksom inte bara fungerar sämre än andras utan också lite smått motarbetar varandra. När vi spontant plusade Freya hade vi just fått tid för att starta en ivf (provrörsbefruktning)  så ett syskon var en önskan men heller ingen självklarhet. Hon är mest lik mig. Vi har något speciellt, något som inte går att sätta fingret på. När hon föddes och hela hennes första år var jag helt säker på att hon bara var till låns. Det är bara några få som vetat om att jag känt så och ibland  var det riktigt illa. Jag var så orolig och fick som små panikångestattacker. Drömde mardrömmar och gick med en klump i bröstet och känslan av att snart finns hon inte längre hos mig. Något kommer hända henne. Nu har jag kommit över det mesta av den känslan men det tog tid och arbete. 

Och Vincent, vår son och yngsta familjemedlem. Jag vet inte om det är för att han är pojke eller yngst men jag är så hönsig och nojig för honom...  varit från start. Kanske för att jag inte relaterar till honom som med tjejerna eller för att jag aldrig vill att han växer upp. Han är också extremt lik Freya på många plan. Freya och Vincent är nog nerkila Johan. 

Men det är något med Vincent. Något som gör att han alltid kommer vara min lilla som jag måste överbeskydda. 

Alla 3 har något speciellt som jag bara ser hos dem, som tänder en speciell känsla hos mig. Men något som är helt sjukt är att när man får barn förstår man verkligen att man kan älska någon så bröstet värker och jag förstår inte hur man ska kunna andas om något händer någon av dem. ❤️ 

Nog om det sentimentala. 

Men idag gar vi haft kakas dag. Efter lunch var vi på 5 års kalas hos Hugo och när det var slut hämtade vi upp pappa Johan och sen höntsde vi upp lillebror John och åkte och firade Hampus som fyllde 19 år i veckan. 

Så kalas kalas kalas. 

Jag vågar inte tro än, att något av det tuffa vi går/gott igenom i starten av detta år snart är på väg att lösa sig, men slutet på denna vecka kom verkligen med en stor portion hopp.  E

Så nu håller jag alla mina tummar för kommande veckorna och utvecklingen av denna lilla gnista av hopp som tänts! 

Håll en tumme eller tå för oss.