Söndags ångesten ligger tung. 3 arbeten sjuke varit inne förta veckan, det sprack, 3 arbeten ska in denna vecka och 2 till påbörjas... jag hade ingen aning om hur borta i huvudet man blir av att vara gravid eller jo det visste jag egentligen, men jag glömde bort! Min kropp har valt att glömma bort. Ingenting fastnar, huvudet är som teflon, enkla vardags grejer typ, Johan sa något om att 8+5 är 13 (glömt vad han försökte förenkla för mig) och jag hm:ar och tänker så det ryker ur huvudet på mig men det låser sig! Försök då skriva ett arbete på 8 sidor om EU:s handelssamarbeten i en viss form av essä med utredande problem uppställning och analyserande konsekvenser och lösningar. Eller en utredande uppsatts i fattigdom (med mål analyser och konsekvenser, försök också skala ner och håll dig till ämnet) varenda sida jag får upp om ämnet har bilder på barn under 5 år som är på väg att dö och hormonerna i min kropp rusar iväg och tårarna sprutar men sen glömmer jag ju ändå allt jag läst och får leta upp sid hel-tetet igen och återuppleva ALLT igen, teflon huvud. 40 dagar kvar, kämpa in i kaklet. Sen ska jag njuta varenda -jvla- sekund av att "bara" vara föräldraledig i typ 1.5 år.. förmodligen det sista året som föräldraledig, sista bebisen. Efter detta ska jag sen skaffa e ordentlig utbildning g att alltid kunna luta mig på och emot och sen försöka byta jobb och karriär! Heja mig!
Men först! 1.5 år då jag bara, BARA ska rå om mina fantastiska barn! Inget extra jobb, ska inte ta på mig några extra aktiviteter som stressar på (som under de andra två föräldraledigheterbs) utan jag ska verkligen bara vara, med 3 barn i åldrarna 4 år , 2 år och nyfödd finns det nog att göra ändå.
Jag är sååå sugen på att starta ombyggnationen så vi får till ett extra rum, men inser ganska snabbt att tiden inte finns. Johan jobbar 1 vecka till (knappt) sen startar han upp ett nytt företag, det kommer krävs tid det vet jag. Såklart! Om 25 dagar är det kalas för vår blivande 2 åring (kan inte ta hit typ 30 pers om det skulle vara byggkaos) sen om 30 dagar åker vi till Samos, när vi kommer hem går tjejerna sista 3 dagarna innan sommarlov, från juni kommer tjejerna och jag ha sommarlov och invänta lillebror, Johan jobbar till juli och skillnad mot nu är ju att han kommer ha fasta tider, typ 8-17 och kommer då vara borta mellan 7.15 och 17.45-18, mot idag när han har lite mer flextider. Johan har iaf 4 veckor semester under industrisemestern och då kan vi ta tag i ombyggnaden av rummen, äntligen, men jag hade hu såklart velat haft det klart så jag hade haft ett rum att plocka fram alla grejer till lillebror och förvarat dem där. Liggdelen till vagnen, spjälsängen, babyskyddet m.m allt sånt som vi har men just nu utspritt på olika ställen förråd, vind och källare, vill få upp, tvätta, kolla att det inte blivit skadat eller mögligt. Och sånt vi kompletterar med, typ kläder, har ju börjat bygga en bas garderob med plagg jag köpt av vänner som just fått pojkar som växt ur, sånt kan också hamna på sin plats från start. Men men... 2 månader kvar innan vi kan starta... is i magen. Har jag sagt att min känsla säger att lillebror kommer komma ut tidigt?
Det enda som stressar mig med hela lillebror komma ut fasen är att jag kanske inte hinner in. För er som känner mig eller har hängt med här länge så vet ni ju att de två andra förlossningarna har gått ganska enkelt och jag har ju längtat efter förlossningen och sett fram emot dem typ mest av allt. Men denna gång är jag riktigt orolig av att inte hinna in till förlossningen, förlossningen med Thea varade ju, från att jag vaknade hemma i min säng utan någon som helst känning mer än att magen var hård och spänd tills hon var ute och låg på mitt bröst på förlossningen, blev ett tidsspann på 2 h. Vaknade 1.40 sen kom första värken kl 2, åkte in 2.40, inskrivna 3.05 och hon var ute 3.39...
När jag pratade med förlossningen kl 2.20, var mitt förslag att jag skulle avvakta hemma någon timme och se om det skulle avta något då det inte alls var så jobbigt eller tufft med värkarna trotts att de var regelbundna. Tur jag lyssnade på sköterskorna som sa "kom in ändå så gör vi en kontroll" och Johan som sa "vi har ju ändå barnvakt här så vi kan väl lika gärna åka in och kolla."
Vi får kämpa som idioter för att bli gravida och ens få hoppas på en bebis, jag blöder och mår skit typ första 15-20 veckorna men föda barn det är jag tydligen som gjord för, hur skumt är inte livet ändå?
Iaf, jag har pratat med min barnmorska om detta enda sedan vårt första besök efter Thea kommit, även de gånger vi träffats denna graviditet, hon säger att det inte borde vara några problem för mig att få en igångsättning, hon rekommenderar det till och med.
Men, då räknar de ju ca 1 vecka innan beräknad födsel (bf) ev 2 i mitt fall iom att vi ändå föder ganska stora barn och efter sista ultraljudet vi gjorde nu så är lillebror verkligen inget undantag. Men min magkänsla säger att han tittar ut innan 10 augusti, han är beräknad 22:a så då spelar ju en igångsättning ingen roll 😬🙈
Jag längtar ändå ihjäl mig efter förlossningen och att få träffa detta lilla mirake, så sjukt fantastiskt att få gå igenom en förlossning igen, det är det jag kommer känna mig mest ledsen över att inte få uppleva igen, förlossningen och sparkarna från insidan (de har iofs kommit som fantom känslor i omgångar) men ändå.
Nog tjatar om detta. Uppenbarligen kommer jag inte kunna påverka något på slutet ändå, enligt sista ultraljudet föds han antingen väldigt stor eller så kommer han tidigare.
V23