sofienb

Men! Det slår mig hur många vänner, bekanta och andra följer hela tiden måste försvara att de tycker så här. 

Så många kommentarer om att "tagga ner! Det är ett skämt!"

"Man kan inte ta hänsyn till alla!" 

"Folk som tar illa vid sig kanske inte borde hänga på sociala medier." 

Och mycket mycket mer.... 

Jag vill skrika rätt ut! 

I min värld är ett skämt om att man väntar barn lika roligt som om någon skämtat om att de fått en hjärntumör eller blivit frisk ifrån en. Det skämtar ju ingen om! 

Men! För att förklara ännu mer. 

I efterhand kan folk tro att det varit ganska lätt för oss att få barn, jag förstår att folk tror det. Att jag i stort sett varje gång jag säger att det nästan tog 3 år innan vi fick ett plus som sen blev Freya, att oj då men sen har det ju gått bra, att vi snart har 3 barn inom loppet av 4 år är ju inget som talar om att vi har svårt att bli gravida, att varje barn både Freya, Thea och lillebror är väl planerade och verkligen jobbade för, det  har inte varor några hoppsan eller "händer det så händer det" inget "oj jag missade ett p-piller" 

Jag ska berätta lite om hur det varit för oss. 

 Nästan 3 år försökte vi innan Freya blev till, 1 år försökte vi som "vanliga människor" med tanken lite "blir det så blir det" 

6 månader in under detta år började jag med ägglossningsstickor, hag hade en regelbunden mens med 28 dagar mellan menserna med ägglossning på dag 12-14. Mensen kom var 4:e fredag mellan 9-10 på morgonen, jämt!

Efter 1 år ringde jag fertilitetsenheten på sjukhuset, sen följde 1.5 år av utredning där de gjorde massa ul på mig, min livmoder, äggledarna m.m de kollade Johan och hans spermier, efter lite mer än  2 år från att vi började försöka fick vi svar. 

Vi var oförklarligt ofrivilligt barnlösa. 

Vi hade lite färre spermier med lite sämre kvalité men inte så lite att de kunde säga att det var helt kört, vi var inte helt kompatibla, våra vätskor motarbetar varandra istället för att vanliga fall sammarbeta, men ändå inte tillräckligt för att vi skulle kunna ha tur. De sa att de skulle ge oss 6 månader av egna försök, de skulle förberedda för att se om vi kunde få hjälp via ivf (provrörsbefruktning) men de sa också att våra chanser att få barn med nya respektive var större chans.

Under dessa år fick många vänner och bekanta besked om att de väntade barn. 

Varje gång fick jag en klump i magen och det kändes som en kniv vreds om i hjärtat, tårarna rann och för varje gång blev hag lite tommare och allt kändes lite mer hopplöst. Jag skämdes ich hade ångest över mina känslor, hur kan man inte vsra glad över det största som händer i ens vänners liv? Hur kan man vara så missunsam och egoistisk, jag hatade mig själv som inte kunde bli gravid men också för att jag inte kunde vara glad för våra vänner. 

Men! 

Jag försökte komma över det, vi visste ju inte om vi någonsin skulle få egna biologiska barn, så trotts allt försökte vi glädjas och vara med under alla delar avvpra vänners graviditeten. Vi kanske inte skulle få egna barn men någonstans fick jag jobba med dessa känslor, jag ville inte missa mina vänner graviditer eller missa att lära känna deras barn. Det tar sån energi och så mycket känslor som man måste styra och hålla i fas, därför förstår hag inte hur man kan skämta om en gravidite utan stt förstå hur mycket snärta det kostar oss och dem som kämpar dagligen med att få bli gravida, som gråter över varje mens och som brottas och skäms över sina känslor och som gör allt för att ändå försöka glädjas åt sina vänners lycka och så är det ett skämt? Någon som tar det för givet! 

Så många ggr nör hag förklarat att vi försöker men har svårt att få barn och jag får till svar "Men ligger ni med varandra då? Hehe ni kanske gör fel?" 

Är det något jag vet och kan efter dessa år, är det precis hur man gör barn. Som tur är blev Johan och jag så jävla starka av detta, vi lärde oss hur våra kroppar fungerar, att våra kroppar för stt fungera ihop måste göras på annat sätt än alla studier och rekommendationer, lite mer än 2.5 år tog det innan vi plussade Freya, 6 månader av aktiva försök innan vi plussade Thea och en mens (men också en kemisk graviditet precis innan) innan vi plussade lillebror. 

Jag är sååå tacksam för våra barn, för Johan och för att vi fått lyckan att bli föräldrar. De åren av ovisshet önskar jag inte ens min värsta fiende.