sofienb

Inte koll på dagarna, inte bara för att vi är i bebis-bubbla utan för att det är jul och röda dagar mitt i veckan... 

Hej hallå rutiner ??? Vart är ni? 

Några vill höra om förlossningen, men jag tänkte att jag tar det i stora drag, blir så intimt annars... 

Förlossning

Efter en lördag i Köping, där jag varit lite trött och nere (trodde det berodde på inflammationen i kinden och pencillinet) 

Sa till Johan att det kändes annorlunda i magen men eftersom bebis rörde sig så var det nog ingen fara, åkte hem och la mig på soffan med katterna och såg reprisen av på spåret som vi missade under fredagkvällen. 

Efter några timmar på soffan slänger vi in mat i ugnen och jag ska gå på toaletten, lagom när jag kommer ner så känner jag hur det sipprar ut ganska rejält med ljummen vätska... Går på toaletten och kommer upp och skämtar med Johan om att vattnet nog gick nu, 

Han undrar vad vi ska göra och jag säger att det var så lite så det behöver inte betyda något alls, fostervatten producerar man nytt var tredje timme, så eftersom jag inte kände något annat så var det ingen fara. Men jag satte på mig en binda och tänkte att ska det sätta igång nu så kanske jag behöver få lite tvättat, så jag samlade ihop en maskin med tvätt och gick ner och startade och då kom det ännu ner vatten, för mycket för att ignoreras...

Johan säger att jag måste ringa in till förlossningen.  

Sagt och gjort... Och de vill att vi kommer in för undersökning. Har vattnet gått helt så behöver de sätta igång mig inom 48 timmar pga infektionsrisken... I bilen in började jag känna lite lite tryck mot ryggen och svag mensvärkssmärta.

Detta var samma dag som 20-åringen blev skjuten på Stortorget så hela sjukhuset var låst och det var poliser och väktare över allt. 

Så vi fick prata med en väktare, som ringde en polis som skickade en väktare som följde oss från ingången upp till förlossningen... 

De kopplade upp mig mot ctg och sen fick vi ligga i 30 min och lyssna på skriken från tjejen i rummet bredvid... 

Haha vad jag skrattade... Men de fick en frisk och fin tjej även de (mötte de i korridoren senare) 

Efter 30 min tyckte de fortfarande bebis var lite stressad så allt som allt fick jag vara kopplad till ctg 1 1/2 timme innan de tyckte det såg bra ut... De kunde inte avgöra om det var vattnet eller inte, utan valde att låta en läkare göra en undersökning med verktyg (pga infektionsrisk) men inget vatten, de gjorde ett ul och hittade först inget fostervatten men sedan hittade de en ficka, som hade lite vatten men inte för lite, men på gränsen, de tog prover för havandeskapsförgiftning iom bebis var lite stressad, mitt första blodtryck var lite högt och lite äggvita i urinen, men alla tester visade att jag var på gränsen... Efter mycket velande och mycket tester för att försöka hitta något med större klarhet (värkarna hade blivit lite starkare men var fortfarande oregelbundna och olika i styrka och jag var inte öppen) 

Så kom de fram till att de vill ge oss en ny tid på kvinnokliniken på måndagen (48h senare) för att kolla fostervattenmängd och göra yttligare ett ctg och så fick personalen då ta ställning, utifrån vad det visade, om vi skulle bli igångsatta eller om vattenmängden ökat så var det ju inte dags än. Så kl 23 lämnade vi förlossningen.

Vi åkte hem och jag tog alvedon, hängde tvätten och värmde vetekudde och gick fram och tillbaka... Johan försökte komna till ro och sova... Men vid 1 var värkarna tätare och gjorde ondare och det var ingen tvekan om att vattnet gått nu då det runnit till ordentligt... 

Vi ringde igen och de bad oss komna in igen, denna gång sa de att det inte var någon tvekan om att vattnet gått och det fortsatte sippra och även slemproppen kom ut... 

Vi började med akupunktur och gick efter någon timme över på tens, vid 2 var jag öppen 2 cm... 

Kunde inte sitta eller ligga så gungade på en pilatesboll och stod mot ett gåbord... Vid 3 kopplade vi in tens och lustgas och jag kunde tillslut lägga mig på sidan i sängen. Johan fick sköta tensen, så jävla duktig han var! Var med och tryckte igång tensen vid varje värk, hämtade vatten med citron, lyssnade på info sköterskor och bm kom med, talade om vad jag gillade och ogillade... Helt underbar! 

Mellan 3 och 6 kommer jag inte ihåg mycket, hög på lustgas och sov nog lite emellan värkarna, vaknade till och sög i mig lustgas och Johan tryckte på tens, somnade och så var det dags två-fyra min senare igen. 

5.30 kommer bm in och gör en undersökning och är super glad över att jag nu var öppen 4 cm. 

Jag höll på att dö, hur kan det göra så ont och jag var bara öppen 4 cm. 

Det "klarar" ju folk av att göra hemma... 

Hon frågar lite snällt igen om vi inte ska sätta epidural iaf... Och självklart fick de vid detta tillfälle göra precis vad de ville...

Sjukt jobbigt att sitta helt stilla när värkarna kommer med 1-2 min mellanrum, och narkosläkaren var seg och otrevlig... Bm fick hålla i hela min kropp och Johan stod redo med lustgasen så jag kunde ta den när värken verkligen kom. 

Tog ca 30 min sen började epiduralen värka och vilken känsla, topparna var borta och jag var varm och avslappnad mellan varje värk som nu blivit längre och det började trycka lite... 

Kl 7 kom ny personal och vi fick en super bra och trevlig student och en ord bm så klart... De gjorde en undersökning runt 7.15 och då var jag helt öppen, inga kanter och huvudet stod precis innanför,  så om det började trycka på fick jag göra det som kändes bäst, väntade ut två krystvärkar och sen tog de tre värkar och så var hon ute, 7.37 och huvud och kropp kom i samma värk... 

Hon skrek på en gång och sedan kom hon upp på bröstet. 

Världens vackraste lilla tös! 

Lyckan var total och all smärta var borta och jag minns att jag tänkte, var det inte värre än så här?!

Jag tycker nästan dagarna efter var värst! Med onda bröstvårtor, svullen och sydd, mör i kroppen, kroppen var trött och huvudet gick på endorfin... 

Nu börjar det plana ut och kroppen börjar kännas hel igen även om jag fortfarande måste dela den med Freya, men nu utan smärta. 

Hon är världens nöjdaste tjej, hon bara äter och sover... Ligger och tittar lite och  pratar, även i sömnen pratar hon. 

Men det kommer inte mycket missnöje ur henne inte...  <3 <3 <3 

Jag trodde aldrig man kunde känna för en annan människa vad jag känner för henne, och hur lycklig jag är över att Johan gjort henne möjlig! <3 

Lycka är inte ett ord stort nog!