sofienb

Mitt mående pendlar en massa, huvudvärken kommer och går, inte längre från dag till dag utan under dagen. Jag börjar åter igen känna mig som att jag bara gnäller och mår skitdåligt. 

Nu har jag nått v 37 (36+4) Vincent föddes v 36+3 och i tisdags var det tillväxtultraljud pga min graviddiabetes och det faktum att Vincent var så stor och föddes så tidigt (jag håller ju fortfarande fast vid att han är felberäknad) det första jag blir irriterad på när man har besök på vårdenheter är att de sällan läst hela journalen och har alltså inte skaffat sig en helhetsbild, utan de kör sitt race.  

Jag hade tid kl 8 men blev hämtad 8.20. 

Frågade om jag skulle lämna något kissprov med tanke på mitt blodtryck när jag ändå var där och vid en ev plan för igångsättning ska det ju vara med i beräkningen. Nej, det behövdes inte för jag var ju endast där för ultraljudet pga diabetesen. 

Lillprins låg 19 % över kurvan och vägde nu 3.4-3.5 kg vilket är vad "normala" bebisar väger om de födds i v 40. Han är alltså redan nu färdig. Och med tanke på mina diabetes värden så tyckte de att det var ingen fara, han kommer "bara" vara lite större när han kommer men inga åtgärder behövde göras tycket sjuksköterskan. Ifrågasatte då att två läkare jag träffat sist jag var inne sagt att jag inte fick gå längre än till v 38 (37+0) pga blodtrycket, och när det skulle beslutas om det, eftersom det är nu kommande söndag. 

Hon sa då att även där svarar jag ju fint på medicinen så fanns inga planerade åtgärder, men hon skulle hämta en läkare så fick jag ta det med henne. 

Läkaren var negativ inställd till mig och hela mitt "case" redan innan jag satt mig, kände liksom av suckandet i luften. 

Hon började typ med att säga "jag ser ju att du fått 3 barn tidigare med förlossningar som startar av sig självt vid lite olika tider i graviditeten. Men ser man till dina värden och prover och ultraljuden vi gjort på bebisen så mår du bra och bebisen kommer att väga ca 4.5 -5 kg om den kommer kring beräknat, du vet, det är inte farligt att föda barn i den storleken, det har ju gått bra för dig förut." 

Blev ganska ställd. Jag om någon är absolut inte orolig för en förlossning eller att föda stora barn, jag om någon brukar säga till folk att jag både läst och själv upplevt att ju större barnen varit ju "lättare" har förlossningen varit. Thea vägde ju 4240g och var 52 lång, 30 min på förlossningen och ingen smärtlindring alls, och det var den absolut "enklaste" förlossning jag haft. 

Tillbaka till läkaren, hon hade iaf läst att jag bett om en plan för igångsättning och jag förklarade då att de andra läkarna sagt att mitt höjda blodtryck och medicineringen inte var bra för varken mig eller bebis och iom att bebis verkar färdig så finns det ingen anledning att skjuta på det och invänta en risk för att vi båda blir sjuka. Utan de menade att en igångsättning o v 37+0 var att föredra pga blodtryck, medicinering och diabetesen. 

Denna läkare höll inte med utan hon tyckte med provsvaren i handen att gå fullgången graviditet till 40+0 var inga problem alls, men att hon kunde mötas på vägen och planera in en igångsättning tidigast 38+2. Hon frågade vad jag kände och jag sa som det var, att med tanke på hur jag mår och att han är klar fick han gärna komma nu när alla prover visar att vi är friska och att i v 38+2 är han nog redan här av sig själv. Hon sa då att bebis inte är klar för 38 fylla veckor och att jag bara haft "tur" med Freya och Vincent, att de inte fått några men eller behövt extra eftervård, särskilt Vincent borde ha varit väldigt dålig enligt henne. Förklarade igen att han enligt mig är felberäknad och nu (för första gången någonsin på det där sjukhuset sa hon "ja mest troligt är ju att det felar någon vecka annars borde moderkakan varit påverkad och bebis borde mått väldigt dåligt." Men de vill ändå inte riktigt erkänna att de gjort fel där eller att jag med säkerhet vet att mina barn är klara i v 37+... jag har aldrig bett om ett prematurbarn, jag har alltid sagt att de tidigast varit välkomna frön 37 fulla veckor, jag vet också att de mår nästa av att bli klara i magen, men från 35-36 fulla veckor ska de endast lägga på sig vikt, och den punkten har ju alla mina barn klarat av innan det. Risken däremot med stora barn är att moderkakan inte kan förse dem med ordentligt syre och näring för att de blir så stora, och risken ökar så för varje dags som går att bebisen inte klara sig i magen... 

Vi kom iaf överens om en mognadskontroll och ett ctg i nästa vecka 37+ och är min kropp då redo så fick någon annan läkare stå för och ta beslut om ev igångsättning. Annars får vi vänta yttligare en vecka till denna läkares ordination på igångsättning 38+2. 

Hur som kommer han inte ligga fullt ut, men jag som lite ställt in mig på en liten bebis i april har nu fått ställt om lite. Men senast i början av maj är han här och jag hoppas för allt i världen att varken han eller jag hinner bli sjuka innan dess. 

Tills dess får jag stå ut med huvudvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, förvärkar, sammandragningar, foglossning m.m och vara extra uppmärksam på rörelsemönster från lillebror och vara på hugget vid minsta misstanke. 

Men nu är det nära ❤️ jag vill så gärna ha honom här på utsidan och snosa mysa istället... och vara säker på att min kropp inte skadar honom utan att jag fått möjlighet att göra något. 

Nog om detta. Jag bestämde jag försöker njuta av det sista så mycket jag kan för snart är det över. Och hörni, vilket väder vi haft... jag kan inte riktigt njuta av det då huvudet krånglar i solen, men försöker ta en mindre promenad om dagen för att få kroppen att samarbeta lite, foglossningen gör det också svårt. 

De andra barnen är såå glada att vara tillbaka på förskola och fritids. Freya var hemma hela förra veckan med snuva och lite hals ont, men redan första dagen ringde de från skolan och sa att hon reagerar på pollen, något vi funderar på, om snuvan hon haft var pga pollen, både Johan och jag kände ju av pollen på påsklovet i år och framför allt från påskriset jag tagit in 🤦‍♀️ 

Jag saknar att vara med barnen och ser så fram emot att bli rörlig och få må okej igen så jag kan vara den mamma jag vill vara. Just nu är jag tacksam över att de trivs och vill till förskolan och fritids. Längtar till fina dagar, mellis ute, lekparkshäng. Längtar till sommaren när Johan ska vara hemma med oss.