Söndag

Helgen blev som sagt inte som vi planerat, tyvärr. Tanken var som sagt att fortsätta renoveringen hemma, men i fredags kväll när vi kom hem efter en trevlig kväll med vänner så hade vi bara kallvatten i alla kranar, något stopp eller fel i värmepannan. Ingen idé att skita ner sig eller kladda med renovering när man inte kan duscha, ingen idé att försöka vara hemma när det inte går att diska utan besvär... Får ringa rörmokare direkt i morgon.

Så igår (lördag) åkte vi i spöregn ut till pappa i stugan, promenerade i skogen, hämtade hem lite svamp, passade på att duscha, sen åkte vi hem och hade myskväll med god mat och två filmer, What to expect och nya Johan Falk filmen. De var bra, Falk filmen var kanon, blev lite kär i Joel kinnaman, han hade fantastisk glöd i ögonen. Har alltid tyckt han varit lite sliskig men inte i denna film.
Dagen idag har vi myst hemma hos svärföräldrarna, med missar och god mat, latat mig på soffan och bara tagit det lugnt.

Om vi nu ska vara lite personliga, och inte bara om vad vi gjort rent praktiskt, så är det lite tungt och kämpigt just nu, vi har ju haft ett jobbigt år, med den ena motgången efter den andra och de verkar aldrig ta slut. Från början blev jag helt panikslagen när problemen hopade sig, skrek och grät och blev helt hysterisk, det var som en stor käftsmäll från vuxenlivet. Ingen annan än jag kunde heller ta mig ur detta helvete.
Jag som tänkte att jag redan fått sota för mina fel. Men detta har varit en resa 100 ggr värre. Det som får mig att fortsätta att orka tänka om, lägga upp en ny plan för att få det rätt, är att har vi tagit oss så här långt så ska jag fan inte ge upp, för när det väl är över, kommer det inte finnas något i hela världen som kan splittra oss. Har vi tagit oss igenom detta vårt första år som gifta så spelar inget annat någon roll.

Det har iaf lärt mig att behärska mig, dela upp problemen i mindre delar, jag får inte panik längre, jag skriker inte, tårar har iofs alltid legat nära till hands, men även dem kan under dessa situationer kontrolleras. Det är som att jag är förberedd på att det kommer fler problem och jag är nu istället inställd på att lösa problemen som dyker upp.
Men emellan åt så orkar jag inte hålla allt uppe, jag vill inte använda ordet fasad, då jag inte mår dåligt eller på något viss vill eller försöker dölja något, men ibland orkar jag bara inte med alla motgångar, ibland känner jag mig som en hormonell tonåring som tycker livet kan vara så jävla orättvist. Och i flera dagar har jag haft en dipp av detta. Jag känner mig lite deppad, trött och orkeslös. Men snart, snart hoppas jag att allt ska vara över och jag har ordnat allt.
Tills dess ber jag om ursäkt för mitt upp och ner humör och om jag kan verka lite distanserad.
Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har familj och vänner som låter mig vara den jag är, som ger utrymme och tar plats när det behövs, ingen kan hjälpa mig med problemen som finns, det går bara att skjuta dem på framtiden med hjälp av hjälp och jag har bestämt mig för att göra något jag aldrig gjort förut, ta tjuren vid hornen och lösa detta nu, på en gång. För när det väl är gjort och detta är över. Då är jag en starkare jag! En jag som klarar nästan allt! Oförstörlig!
Och jag vill tacka min lyckliga stjärna för att jag har "vild fantasi" att jag har lyckan att kunna dagdrömma på riktigt, kunna fly in i mig själv. Och skapa min egna lyckliga, harmoniska värld. Utan det hade jag aldrig orkat.

Nog om det!
Take care/ S <3

#1 - - Läsare:

Vet hur det känns när problemen hopar sig, och det känns som allt man får av livet är en stor fet käftsmäll. Bra att du lärt dig dela upp problemen i mindre delar, bit för bit så löser det sig till slut. Det må va tungt nu, men det ordnar sig i slutändan, bara man inte ger upp, tro mig.

Du verkar vara en stark tjej så du kommer klara detta galant. Ni har ju varandra också och två är starkare än en.

Kämpa på och lycka till med allt.